intheevilsheart.blogg.se

Ingen såg mot henne, hon var som spöket i hörnet - det ovälkomnade spöket. Hon stirrade ner i händerna i tystnaden medan ögonen sakta tårades upp i olycka, det enda sättet att dölja det var att inte låta dem se hennes blick. Det nöjet skulle hon inte ge drottningen.

Hennes son kom slutligen till hennes famn, i den stunden behandlades hon mer som en träla än den prinsessa hon faktiskt var. De talade och flörtade som om hon inte var i rummet, hur kunde han vara så hjärtlös mot henne när han visste hur mycket hon älskade honom.

Inte ett ord lämnade hennes läppar medan de var i rummet, hon nickade bara åt hans ord för att hålla ihop sig själv. Först när de båda lämnade rummet bröt hon ihop i tårar, lyckan sonen hade gett henne hade slitits bort på en sekund av händelsen. Det var som att Dorian kände av hennes sorg och gnydde tyst, för att kanske trösta sin sårade mor? Mellan tårarna log hon åt honom, skulle även han tas iväg så som hennes minnen, hennes möjlighet att en dag gifta sig och så mycket mer? Saker verkade sakta men säkert försvinna från henne.

Medan sonen lugnt diade försökte hon lugna ner sig själv, både Harper och Rain steg in lite senare och såg mot henne men ingen kommenterade tårarna som än rann ner för hennes kind i tystnaden. När Dorian väl diat färdigt la han sig tillrätta i hennes famn och somnade om, som den duktiga pojk han var.

"Leave me alone, I need some time alone." De verkade tveka att lämna henne ensam men steg slutligen ur rummet, hon visste att de höll sig i närheten däremot. Trött slöt hon ögonen och somnade även hon precis som Dorian i hennes famn.